18-åriga Sara Svensson, hemmahörande i Timrå Kommun norr om Sundsvall, tar studenten och funderar för fullt vad hon ska göra i sin framtid. Så kommer hon hem en dag och säger att hon vill åka som volontär. Och det till Ghana!

4 månader senare sätter hon sin fot i, på ett vis, helt annorlunda, varmt och väldigt gästvänligt land. Sara hade aldrig rest själv förut, så det var mycket som var nytt.

Under introduktionsprogrammet som volontärreseföretaget höll i, får hon veta att hon ska byta till ett annat barnhem än det hon fått information om hemma i Sverige. Hon kommer till "Home for Hope foundation" och världen blir sig aldrig mer lik.

Då, var de 35 barn och en kokerska som hette Madame Mary. En föreståndare som hette John Essaah, visade sig ibland under veckorna. Johns egna familj har en trädgårdsodling.

John var bland det vänligaste, tacksammaste och mest omtänksamma människa Sara hade träffat. Bredvid sig hade hon också sin nyfunna fina och kloka vän från Umeå, Svea.

Det tog bara några dagar och de två volontärerna inser att det heter barnhem för att ingen blir nånsin adopterad. Det är ett hem för föräldralösa barn. Barnhemmet och säkert tusentals flera barnhem i världen är inte anslutna till adoptionsbyråer. Landet är också för fattigt för att adoptera inom sitt eget land.

De märker att alla barnen inte har kläder. De som finns är delvis trasiga och väldigt använda. Två av de tio minsta barnen fick volontärerna varje dag, låta vara utan kläder.

Någon dag så saknas frukost innan skolan, och när Sara går med några av barnen efter skolvägen börjar de gråta. De gråter av hunger, för barnen känner frukostdoften från några närbelägna hus. Sara vet inte vad hon ska göra. Hon har aldrig sett hunger i någons ögon förut.

Det visar sig till slut att detta barnhem försöker klara sig på frivilliga bidrag från allmänheten i Gomoa West och föreståndaren använder hela sin fritid till att söka efter bidrag från vänliga och humana människor i Ghana.

Men nu hade han träffat Sara. Föreningen Children's Home startas hemma i Sverige innan Sara hunnit komma hem.

 Och det är egentligen inget konstigt med det. Se på bilderna ovan att det är nog inte mer än hudfärgen som skiljer Sara mot lilla Esta. Och att idag får Esta vara hungrig ibland. Det finns nog inte heller någon vuxen som hinner trösta henne då hon gör illa sig. Eller så är det att hon kommer kanske inte få möjlighet att få gå i skolan och så är det där med, ja du förstår.. att hon aldrig mer får växa upp i en egen familj.